Livet känns tomt...

och meningslöst och eländigt. Börjar titta längtansfullt neråt lagårdsväggen...

För endast några timmar sedan satt Asmin o jag på sjön och slevade upp Abborre. Små var de men plenty. När vi till slut valde att göra en längre förflyttning stannade jag halvvägs för att vila lite och samtidigt testa ett ställe vi aldrig fiskat på tidigare.

Djupet var 6,5 meter, plan dybotten. Jag fick tre små och Asmin tröttnade och knallade vidare mot vårt tänkta mål.

Då suger det till å det grövsta i min lilla tafspirk med liten maggotagnad mormyska. Jävlar i havet den här är grov! Fick knappt loss den från botten först, och när det väl gick började den tumla på storabborrevis.

Jag såg redan för mitt inre alla ovationer och lyckönskningar mina välvilliga teamkamrater skulle komma att överösa mig mig med.

-Grattis till nya rekordet!
-Åh, det var ju roligt med en så maffig fisk! Kul att du leder Abborrlistan så stort.

Rosor skulle strös i min väg och folk skulle ge mig pengar och skatter bara för att få höra berättelsen om fångsten om och om igen...

Fy fan, 0,18-tafs och pyttemormyska, inge bra de här inte...

Ett par meter upp gjorde den en kort rusning mot botten igen och jag fick börja om. Greps för första gången på bra länge av grav fiskefrossa, kände ju att den var en riktig feting. Andra gången vi kommit ett par meter upp fick fisken spader och jag lyckades ge den den lilla slaklina den behövde för att komma loss.

Katastrof!!! Jag ville gå hem direkt, sälja alla fiskegrejer och börja samla frimärken istället.
Efter en stunds fruktlöst vispande med alla möjliga pirkar borrade jag så ett nytt hål tre meter därifrån.

Fick på vanligt manér ett par små och sen small det ordentligt igen. En grov fisk även detta men långt ifrån den tidigare "rymlingen". När fiskens huvud är i ytan släpper även denna! Vad ger ni mig för det?

För en gångs skull hade man nån nytta av den tjocka isen, firren blev nog lika snopen som jag för den stod som paralyserad med huvet upp och munnen öppen nån decimeter ner i "röret". Snabbt ner med näven och tummer rätt i den öppna käften. Upp kommer en väldigt smal Abborre på fina 40 cm. Listfisk i alla fall om jag minns rätt.

Minns att jag tjoade -Nädu, i helvete heller du smiter! Nu ska du upp! Det gick bra och efter mätning och ett par snabba bilder blev det huvudet ner i hålet istället. (Retur alltså)

Asmin o jag hade på jobbet i fredags bestämt reglerna för den oundvikliga tävlingen: Längst fisk vinner.
Nu hävdar Asmin att jag fått rött kort och diskning pga doftmedel på pirken. Jag å min sida säger att eftersom jag hade både de flesta och största kan han gå och kamma sig.

Kvar dröjer sig dock saknaden efter den missade fisken, den var riktigt, riktigt stor. Snyft....

Min fru förstår mig ej, hon fnös föraktfullt när jag försökte gråta ut mot hennes axel efter hemkomsten.
-Larva dig inte, det var ju bara en fisk... Va, vad säger man om sånt?

//Benny

Dessa var extra små, vad var det vi kallade dem nu igen? Har glömt, var det inte nåt med nåt namn i?

Min slanka 40:a. Tur att måttbandet är med, den ser ut som en trehektos på bilden.

De samlade stekisarna, minsta ca 100 gr, största dryga 300.

Måste bara visa denna bild från Sommen förra helgen. Fet eller? Vägde nåt lite över tre hg.

.