Metetackel för havsfiske.

Som vanligt släpar man ju med sig en massa grejer när man ska ut och fiska. En del nödvändigt, det mesta kånkas hem igen, helt oanvänt.

På en 100-milaresa till Norge vill man ju inte upptäcka att man inte har med sig just den pilken eller just det tacklet som ger fisk. Naturligtvis är det mesta bara skitsnack, alla får ju fisk trots att man kör med ganska olika prylar. Känns det igen? Tänkte väl det :-)

Just havsmetet delar vi i Team Safari upp i tre huvudgrupper eller vad man ska kalla det.

Lätt, Medel och Tungt. Man kunde också säga Grunt, Medel och Djupt.

Det lätta innebär fiske ner till ca 80 meter, medel mellan 80 o 200 och följaktligen tungt från 200 och neråt, säg till 350 meter. Ungefärligen alltså. Däröver kallar vi extremt djupfiske och det är i en division för sig vad gäller utrustning och yttre förhållanden.

Inom alla dessa grupper kan man sedan tackla på olika sätt för olika arter etc. Detta ger, som man snart märker en sjusärdeles massa tackel att binda, släpa med sig och inte minst försöka hålla iordning på. Ett använt tackel från det salta havsvattnet förvandlas snabbt till ett rostbo, nästan oavsett vad man gör.

Jag har sakta men säkert utvecklat mitt eget tackelsortiment med målsättningen att minimera antalet men med bibehållen flexibilitet och fiskbarhet. Varje år tror man sig ha lösningen, för att efter hemkomst inse att till nästa år blir det att göra om det mesta igen...

Och nu tror jag alltså återigen att jag har ett system som funkar! Delar man upp ett ordinärt glidbomstackel i fem delar kan man kombinera detta nästan oändligt med ganska få komponenter.

Själva bommen och sänket kan vi lämna därhän för nu, där finns i princip bara bomlängd och sänkets vikt att bolla med, det är ju simpelt.

Upphängartacklet, det som sitter ovanför bommen kan man bygga enligt samma princip som beskrivs här nedan om man använder tvinnade spridarbommar.

Kvar blir det som sitter efter glidbommen, eller för den delen en vanlig pilk till det grunda fisket. Jag kallar de kvarvarande delarna Locksläp och Kroksläp. Ett vanligt släp sittande efter bommen kallas vanligen Eftersläp, men jag har alltså delat på det i två delar.

Inget nobelpris på det, men kruxet är sammanfogningen, det får inte bli svagt, klumpigt eller trassla. Det bör även gå att applicera hyfsat snabbt. Efter många olika tester med blandat resultat, tror jag mig nu som sagt funnit lösningen. Som med alla bra idéer är det väldigt enkelt.

Man binder några locksläp med längd och lingrovlek som passar i resp grupp. Och ett par olika färger. Jag skulle tro man klarar sig med 10-12 olika. Finessen kommer nu: binder man sen korta kroktackel med några olika krokstorlekar kan man kombinera dels inom gruppen, men även över gränsen till intilliggande grupp.

Teoretiskt känns det som man kan minska tackelantalet med minst hälften, speciellt om man involverar upphängarna också. Man spar väldigt mycket svindyr krok, och även lysslang, pärlor etc.

Överst ett ensamt Locksläp. Därunder ett med apterad worm 2/0:a och två lösa kroksläp, en 4/0 och en 1:a.

Man hakar alltså Kroksläpets beteslås i Locksläpets ögla och skjuter sen fram slangen över beteslåset, men inte längre än att lekandet fortfarande kan snurra. Locksläpets andra ögla fästs i bommens lekande med en rostfri fjäderring i lämplig storlek. Lekanden placerade på rätt ställen är A&O för ett trasselfritt tackel. En tacklad räka kan genom sitt spinnande under uppvevning från ett par hundra meter fullständigt tvinna ihop ett tackel utan lekande till oigenkännlighet, man tror det knappt förrän man sett det. Och det har jag!

Personligen föredrar jag pärlor framför lysslang, slangen tenderar bli stel och tråkig i vattnet, och har ibland lättare att trassla. För att få ett tackel med lugnare uppträdande, fördelar jag ett antal glaspärlor bland plastpärlorna, syns tydligt på det gula tacklet på bilden ovan.

Upphängarbom enligt samma princip.

Exempel på metetackel med en + en krok.

.